Våren kommer och jag saknar

Jag är stolt över var jag har hamnat. Hur långt jag har kommit.

Jag har jobb. Jag har häst. Hund. Jag har inte skadat mig på evigheter, känner inte särskilt mycket sug efter det heller. Väldigt sällan.

Saker går så jävla bra just nu. Okej, allt går inte great, har till exempel en häst som måste avlivas, men på det stora hela. Så jävla bra. Jag står på mig, vågar säga ifrån, vågar ta för mig. Katastrofer blir inte lika katastrofala längre, och ångesten är så mycket bättre. Det är helt enkelt så jävla bra just nu.

Men jag kan inte låta bli att sakna. Missförstå mig inte, jag trivs så bra med lugnet jag har nu. Jag älskar att ha det stabilt och inrutat. Men jävlar vad jag saknar mitt gamla liv ibland.

Det var hemskt. Inget gick att förutse, jag hade ofta sjuk ångest, jag skadade mig så jävla mycket. Men saker hände. Jag LEVDE (även om jag sällan ville det). Det spelade liksom ingen roll om jag råkade skära lite för mycket, om jag blev sårad lite för mycket, om jag ljög lite för mycket. Det var spännande och jag var på spänn.

Idag är det 30/3, näst sista mars. Om en månad är det valborg och som Uppsalabo betyder ju det en del. Eller ja, inte nu längre, men det gjorde för några år sedan. Alldeles för tidigt egentligen, men vad var inte det? Och vad är inte? Jag är 20 år gammal och har sambo och "barn" (närmsta jag kommer, mina barn kommer alltid ha fyra ben och svans) och festar inte. Dricker inte. Har få kompisar och de jag har träffar jag aldrig. Jag är bara på jobbet, i stallet eller hemma. Jag har blivit så jävla grå.

Trots att livet var skit saknar jag det. Trots att livet är bra nu. Jag är helt enkelt inte van vid det här. Jag är van vid ångest, skit, svek. Inte trygghet. kärlek och vuxenliv.

Jag älskar mitt liv, jag är stolt och jag trivs. Men ibland saknar jag skiten så jävla mycket.

Saker som hänt

Wow. Bloggen. Hej.

Fan vad länge sedan det var.

Jag önskar att jag hade roliga saker att berätta. Det har jag väl kanske. Men livet går inte framåt.

Saker som hänt:
Studenten.
Flyttat ihop och isär från pojkvännen.
Fått panikångest.
Skurit mig.
Mer ångest.
Möten på unga vuxna.
Akutpsyk.
Självmordsbevakning från mobila teamet.
Varit manisk.
Gråtit.
Skrikit.
Skrattat.
Varit riktigt, riktigt glad.
Hatat livet.
Velat leva.
Velat dö.
Börjat plugga och sedan sluta plugga.
Börjat på Iris Hadar.

Och där är jag nu. Nej, jag är på bussen på väg därifrån. Men ja. Iris hadar. Estetik linje för unga vuxna med psykisk ohälsa. Det är tänkt att den ska hjälpa mig att få struktur. Jag tror inte det kommer funka. Inget funkar.

Jag är så jävla trött på det. Tjoho, ny skola. Kommer bli toppen. Om jag orkade vara där. Om jag slutade få ångest av minsta lilla jävla grej. Är så sjukt. Jävla. Trött.

Jag är fet som fan men jag har inget immunförsvar så tränar jag blir jag sjuk. Jag tål inte gluten men älskar bröd. Vill gå i skolan men får ångest från ingenting och måste åka hem. Är hemma och dör av tristess.

Jag vill att det här ska vara ett avskedsbrev, men det är det inte. För jag vill inte dö. Jag vill bara ha ett annat liv

Behöver bara skriva av mig först

Om det är någon som fortfarande tittar in här lite då och då; hej. 

Det är sommar. Jag har tagit studenten, kommit in på kursen jag har sökt till, vädret är fint även om det kunde ha varit lite mer sol. Jag går runt och har sommarlov eftersom jag sa upp mig från mitt jobb och jag tillbringar all min tid antingen med min hund eller med hästen jag rider. Det är bara ett problem; jag vill inte leva. 

Förstå mig rätt; jag vill inte dö. Jag har ingen dödslängtan. Jag är bara så in i helvete jävla trött. Missnöjd. Den här delen av livet ska vara den bästa; spänningen inför vuxenlivet, ny lägenhet men världens bästa pojkvän, studenten(!!). Men det är det inte. Jag älskar min pojkvän, jag älskar min hund. Jag har en fantastisk häst som jag får rida så mycket jag vill, men jag är så oerhört less. Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, jag vet att jag är kronisk sjuk och aldrig kommer bli normal, min rygg är helt fucked på grund av en jävla skolios och jag har till och med blivit allergisk. 

Jag söker jobb men får en klump i magen varje gång. En till klump när de inte ringer samtidigt som jag är så jävla lättad. Jag går hemma samtidigt som jag bara vill jobba. Längtar tillbaka till stalljobbet samtidigt som jag är jätteglad över att vara därifrån. Bara att handla är en för stor uppgift, att jobba nu är omöjligt. 

Det har blivit vana. Mathias sover och jag ligger sömnlös. Väcker honom för att jag är rädd att jag ska hoppa från balkongen. Funderar på om jag ska köra mig till akutpsyk men ångrar mig. Funderar på att ringa ambulans eller vad de nu åker ur med, men ångrar mig. Vill inte ödsla deras tid, det känns inte akut. Jag vill inte leva men det känns inte akut, jag är för lugn. 

Det här är inget avskedsbrev, vad jag vet. Nu ska jag väcka Mathias och undra om vi ska åka in och sen ska jag ångra mig och till slut somna. Men jag behöver skriva av mig först. 

Så jävla kluven

Det är en sådan där konstig dag idag. En sådan där dag då allt är så bra bra bra, men så dåligt dåligt dåligt. Undrar varför jag tenderar att ha sådana här dagar. Undrar om alla har det som jag och att jag bara är svagare än ni. Det är många saker jag undrar över här i livet.
  Jag är så tacksam över allt jag har. Jag är tacksam för att jag trots allt jag tidigare sagt inte är kär, jag är tacksam över alla människor jag har i mitt liv och jag är tacksam över all skit jag har gått igenom. Men samtidigt hatar jag att jag inte är kär. Jag hatar att jag har de människorna jag har i mitt liv. Jag hatar all skit jag har gått igenom. Men jag är ganska tillfreds ändå. Jag accepterar att jag är som jag är, att livet är som det är.


Snart slutar sommaren, det är okej.
Den jag trodde jag älskade älskar jag inte som jag trodde, och det är okej.
Den jag trodde jag ville leva livet ut med insåg jag bör leva det med någon annan, och det är okej.
Jag mår skit, och det är helt, fullt och till hundra procent okej.
Allt. Är. Okej.


Mycket händer den här terminen. Jag går sista året på gymnasiet. Min valp (jag skaffar valp hörni!!) kommer om tio dagar. Folk flyttar. Min bror bor sedan tidigare idag i Linköping. Jag har tappat kontakten med ytterligare några personer. Det är mycket som händer den här terminen och det är mycket som händer i livet. Precis som det alltid kommer göra.


Jag vet inte varför jag skriver en massa. Jag vet inte vad jag skriver. Jag vet bara att det är så jävla skönt att känna tankarna flöda ner på skärmen. Att det är så jävla skönt att knappra på tangenterna. Det är bara så skönt att låta allt jag tänker på hamna någonstans. (Och styckeindelningen plus allt annat i detta inlägg är skevt, men jag bryr mig inte för det här är hur mina tankar fungerar just nu).


Funderar på om jag kanske skulle ta och låta tårarna rinna ändå. Bättre det än blod, som jag till nästan varje pris försöker hålla innanför huden trots att det lockar så jävla mycket att släppa ut det ibland. Att låta metallen gå igenom. Just nu är det svårt. Gråt får det bli. Godnatt.

Spöke

Jag vandrar runt som levande död, som ett spöke, som ett skal. Det är lätt att bara sätta på ett leende och sedan gå till skolan, men inuti är jag så jävla trött på allt. Jag är trött på skolan, trött på att bo där jag bor, trött på att ha människor omkring mig, trött på mig själv. Jag är bara så trött på allt, jag vill resa någonstans helt ensam och inte komma tillbaka förrän jag är bra. Kanske aldrig skulle komma tillbaka, jag vet inte. Just nu vet jag bara att jag är less. 

   Jag pratade med min psykolog och hon bokade in ett nytt läkarbesök för att se om jag kan få nya stämningsstabiliserande mediciner. Det är skönt att i alla fall någon fattar att saker inte är som de ska, att jag inte driver. Det kommer kännas så konstigt att sluta på DBTn sen. 

   Fram tills dess att jag får mediciner igen, är sängen min räddning. Ni hade blivit förundrade över hur mycket tid jag spenderar sovandes, om ni visste. En vanlig skoldag är alldeles för lång för att jag ska orka hänga med, tar ledigt så mycket jag kan. Idag är sista dagen för att lämna in skolarbeten på min skola, behöver jag ens säga att jag har skitmycket att göra fram tills 23.59 inatt? 

   Snart är det sommarlov, och som det ser ut nu gör det ingenting om jag inte får ett jobb. Mår jag såhär kommer jag ändå inte kunna jobba. Bara sova, sova, sova i nio veckor. Inte långt kvar tills dess nu.

Mat

Hej kompisar, länge sedan nu. 

  Jag blev ju riktigt sjuk för några veckor sedan, och efter det var det påsk, right? Vad gör man när man är sjuk och när det är påsk? Man äter. 

  Jag försöker hela tiden att sköta min mat. Jag försöker äta hälsosamt, jag försöker att faktiskt äta. Men ni anar inte hur jävla svårt det är. 

  Verkligheten slog ner som en bomb igår när jag tog på mig mina ridbyxor som i vanliga fall är för stora; nu satt de bra. Jag började må så jävla dåligt. 

  Jag försöker att inte bry mig, tro mig det gör jag verkligen. Jag tränar i vanliga fall mycket och kommer således gå upp i vikt. Jag vet det. Men det här är inte muskler jag har gått upp i den senaste månaden, det är fett. 

  När jag på riktigt tog tag i min ätstörning och försökte få bort den slutade jag räkna kalorier helt, jag har inte räknat på ett par månader nu. Jag vet att jag blir helknäpp av det. Men fan vad jag vill börja igen. 

  Ätstörningar är jävliga saker. De försvinner liksom inte. De ligger där och väntar på rätt tillfälle för att dyka upp igen; just nu är en sådan stund. 

  "Men ät bara, du vet att du inte är fet". Nej, jag vet att jag inte är fet, men jag KÄNNER mig fet. Jag tittar tillbaka på gamla bilder från när jag väger tio kilo mindre än nu. Jag längtar tillbaka till i somras då jag vägde åtta kilo mindre än nu. Jag vet att det var ohälsosamt men jag vill dit ändå. Just nu vill jag inte se mig utan kläder, än mindre låta någon annan göra det. Jag mår illa när jag ser att jag har fett på magen igen. Jag vill gråta när jag ser hur breda mina lår har blivit. 

  Just nu är saker inte särskilt muntra, kompisar. Jag har ätit ett halvt äpple och mår illa. Jag saknar mina höft- och nyckelben. Det går inte bra nu. 

Sjukling

Goddag! 

  Just nu är jag verkligen inte pigg, hörni. Det här inlägget är onödigt, men jag vill dela med mig av den komiska situation jag sitter i för stunden. Det är egentligen inte alls kul, men komiskt att allt kommer på en gång. Det jag för stunden tampas med är följande: 

*I förrgår tränade jag ganska hårt, så jag har rätt ont i kroppen. 

*Igår var det svinvarmt i solen, vilket gjorde att jag inte kunde ha varma kläder på mig. Gissa vem som är råförkyld och inte kommer ur sängen idag? *räcker upp handen*

*Jag har fått någon konstig infektion/inflammation/allergisk reaktion på armen som bara sprider sig och gör armen lila (än så länge är jag svullen i armvecket och har som ett blåmärke som täcker hela området). Kliar och är jättestörande.

*Jag har ont i benet efter ett sjukt kraftigt sendrag igår morse. 

*Jag har två leverfläckar på ryggen som skulle kunna vara cancer. 

Kan ni tänka er hur störande allt detta är när jag var skitpepp på att jobba i trädgården idag? Nu kommer jag som sagt inte ens upp ur sängen. Men som jag också sa; ganska komiskt att allt kom på samma gång. 

  Nu när jag har fått dela detta ska jag försöka sova en stund, det var lite väl ansträngande att hålla på med telefonen. Armarna bara värker, usch. Godnatt(fast dag)